Lennart Falk föddes i Stora Tuna och växte upp på olika barnhem på 1940- och 50-talet. Han klassades som epileptiker, tvingades äta mediciner, utreddes för sinnessjukdom och hotades av kastrering trots att han var fullt frisk. --Jag vill ha en ursäkt från samhället. Man stal min barndom och uppväxt, säger han.
Lennart Falk föddes i Stora Tuna och växte upp på olika barnhem på 1940- och 50-talet.Han klassades som epileptiker, tvingades äta mediciner, utreddes för sinnessjukdom och hotades av kastrering trots att han var fullt frisk.- Jag vill ha en ursäkt från samhället. Man stal min barndom och uppväxt, säger han.Framför mig står en man som tidigare hette Kurt Nilsson. Han bär på en djup sorg som han lärt sig dölja bakom ett hest skratt och en välutvecklad berättargåva. Svåra och hårda minnen förvandlas till dråpliga krumelurer. Blicken kan ibland glittra. Andra gånger stirra allvarligt nedåt.
Han ringde mig på redaktionen och frågade om jag var intresserad av att läsa hans personakt i socialregistret som fanns på Borlänge kommun. Jag tvekade ett ögonblick. Men nyfikenheten väcktes. Samtalet löpte på. Lennart gav mig fullmakt att läsa samtliga papper och vi stämde träff eftersom han hade ytterligare två pärmar innehållande hundratals blad om hans barndom och uppväxt. Han har grävt fram alltsammans på egen hand. Det tog ungefär två veckor. Lennart Falk är i dag 66 år gammal. Hans liv och bakgrund är en skildring som berättar något mycket väsentligt om den så kallade gamla goda tiden.
När han var två år gammal tog samhället hand om honom och hans två år äldre bror. De bodde då hos morföräldrarna i en by utanför Borlänge. Man skrev att barnen var av tattarsläkt. Fadern vagabond och modern lösaktig. Bröderna vårdades på Högbo sanatorium för turberkulos. Sedan var karusellen igång. Han förblev ett barnhemsbarn och träffade aldrig sina föräldrar förrän i vuxen ålder. Då var allt redan försent.- Jag har hela livet saknat någonting, värme, en kram, en morsa kanske, säger han och tittar ned i bordet. När Falk var sex år hamnade han på Statens anstalt för fallandesjuka i Vilhelmsro. Man misstänkte epilepsi och han medicinerades kraftigt för detta.- Jag blev alldeles snurrig och konstig av medicinen, lärde mig att gömma tabletterna under tungan för att sedan spotta ut dem, märkte själv att jag mådde bättre utan medicinen, säger han.
Det skulle flera år senare visa sig att han aldrig lidit av epilepsi. Läkaren skrev att den då sexårige Kurt Nilsson var ”synnerligen häftig, oärlig men insmickrande.” Sida upp och sida ned beskrivs pojken som en mindre begåvad människa. Läkarna noterade flitigt hur han hela tiden försämrades. När han var 12 år gammal flyttades han till Sävstaholms skolhem för att på nytt förflyttas till Statens skol- och yrkeshem. Tre gånger placerades han hos bönder. Falk vittnar om vanvård och misshandel.- Det var hårt arbete och mycket annat skit.Lennart Falk låter förstå att sexuella övergrepp inte är något nytt påfund.- Det var både män och kvinnor. Man trodde att det skulle vara så.
När han kom upp i tonåren och blev förälskad i en flicka ansågs hans beteende vara onormalt. Man hotade med kastrering. I papperen finner jag också utredningar om sinnessjukdom. När Lennart Falk var 17 år skrev läkaren att han var ”slapp, hållningslös, avtrubbad och rätt trög, opålitlig samt tämligen lögnaktig.” Läkaren ansåg att han visade stora tecken på både psykisk efterblivenhet och psykisk abnormitet. Han ställdes på gatan när han var drygt 20 år gammal. Nu återstod resten av ett liv. Han togs om hand av den undre världen i Stockholm och en odyssé i droger, kriminalitet och missbruk startade.- Jag var en jävla gangster men lärde mig också att jobba, säger han och skrockar.Han fixade körkort, jobbade i byggbranschen, utbildade sig till hissmontör men blev också en storlangare av rang. Den sista stora volten var på 80-talet. Då greps han på en ort i södra Dalarna och ”lade korten på bordet”, som han låter uttrycka saken. Sedan dess har han levt ett ganska hyggligt liv men med nästan ingen inkomst alls. Han träffade en ung kvinna, fick barn och höll näsan ovanför vattenbrynet. Lennart Falk är ett av många barnhemsbarn som bär på liknande levnadsöden. Hans chaufför för dagen heter Torbjörn Thunström som är aktiv i den nybildade föreningen Stulen Barndom som väckt en grupptalan mot Stockholms stad. Planerna är att gå vidare till andra orter i Sverige. Socialstyrelsen utreder, på regeringens uppdrag, hur de drabbade ska ersättas och få en sorts upprättelse.
Thunström är yngre men har också en mycket hård erfarenhet bakom sig.- Många hamnade i missbruk, kriminalitet och tog livet av sig. Vi andra är en sorts överlevare.Han pekar på rättslösheten för dessa barnhems- och fosterbarn som framför allt behövde kärlek, omtanke och värme men som i stället tvingades leva som fredlösa. Socialchefen Carl-Gunnar Höij vill träffa Lennart Falk. Han kommer med sitt hjärta och är mycket berörd över vad han får höra.- Man baxnar över vad som står skrivet om dig. Det är lätt att förstå din reaktion och det är mycket värdefullt för oss att ta del av din omskakande berättelse. Vi måste även reflektera över hur vi själva arbetar i dag. Vad kommer framtidens människor att säga om våra arbetsmetoder och vårt sätt att beskriva våra klienter? Om man slår upp Nordisk familjebok från den här tiden ser man ett språk som för oss är främmande. Det är en fruktansvärd historia vi bär på. Folk bedömdes på ett mycket fördomsfullt sätt. Ändå trodde man att man gjorde det av god vilja, menar Höij som åtminstone vill bjuda Falk på lunch.
Pärmarna ligger kvar på bordet. Från dessa buntar, många handskrivna papper, har en människa klivit fram från skuggorna och ställt sig mitt i ljuset. Resan från hemorten Södertälje, mötet med mig och socialchefen sätter många känslor i gungning. Sömnlöshet... Grubblerier.”Vad sade jag egentligen? Jag tyckte det blev så snurrigt alltihop. Vad tyckte du? Du hann läsa, eller hur?” En gnagande oro som blandas med förhoppningar om ett slags upprättelse och en förstående stämma. Lennart Falks frågor kommer dagen efter i telefonluren.”Du skickar väl några tidningar”, undrar han.Ja, svarar jag, självfallet.
ULFLUNDÉN0243-920 36
Lennart Falk föddes i Stora Tuna och växte upp på olika barnhem på 1940- och 50-talet.Han klassades som epileptiker, tvingades äta mediciner, utreddes för sinnessjukdom och hotades av kastrering trots att han var fullt frisk.- Jag vill ha en ursäkt från samhället. Man stal min barndom och uppväxt, säger han.Framför mig står en man som tidigare hette Kurt Nilsson. Han bär på en djup sorg som han lärt sig dölja bakom ett hest skratt och en välutvecklad berättargåva. Svåra och hårda minnen förvandlas till dråpliga krumelurer. Blicken kan ibland glittra. Andra gånger stirra allvarligt nedåt.
Han ringde mig på redaktionen och frågade om jag var intresserad av att läsa hans personakt i socialregistret som fanns på Borlänge kommun. Jag tvekade ett ögonblick. Men nyfikenheten väcktes. Samtalet löpte på. Lennart gav mig fullmakt att läsa samtliga papper och vi stämde träff eftersom han hade ytterligare två pärmar innehållande hundratals blad om hans barndom och uppväxt. Han har grävt fram alltsammans på egen hand. Det tog ungefär två veckor. Lennart Falk är i dag 66 år gammal. Hans liv och bakgrund är en skildring som berättar något mycket väsentligt om den så kallade gamla goda tiden.
När han var två år gammal tog samhället hand om honom och hans två år äldre bror. De bodde då hos morföräldrarna i en by utanför Borlänge. Man skrev att barnen var av tattarsläkt. Fadern vagabond och modern lösaktig. Bröderna vårdades på Högbo sanatorium för turberkulos. Sedan var karusellen igång. Han förblev ett barnhemsbarn och träffade aldrig sina föräldrar förrän i vuxen ålder. Då var allt redan försent.- Jag har hela livet saknat någonting, värme, en kram, en morsa kanske, säger han och tittar ned i bordet. När Falk var sex år hamnade han på Statens anstalt för fallandesjuka i Vilhelmsro. Man misstänkte epilepsi och han medicinerades kraftigt för detta.- Jag blev alldeles snurrig och konstig av medicinen, lärde mig att gömma tabletterna under tungan för att sedan spotta ut dem, märkte själv att jag mådde bättre utan medicinen, säger han.
Det skulle flera år senare visa sig att han aldrig lidit av epilepsi. Läkaren skrev att den då sexårige Kurt Nilsson var ”synnerligen häftig, oärlig men insmickrande.” Sida upp och sida ned beskrivs pojken som en mindre begåvad människa. Läkarna noterade flitigt hur han hela tiden försämrades. När han var 12 år gammal flyttades han till Sävstaholms skolhem för att på nytt förflyttas till Statens skol- och yrkeshem. Tre gånger placerades han hos bönder. Falk vittnar om vanvård och misshandel.- Det var hårt arbete och mycket annat skit.Lennart Falk låter förstå att sexuella övergrepp inte är något nytt påfund.- Det var både män och kvinnor. Man trodde att det skulle vara så.
När han kom upp i tonåren och blev förälskad i en flicka ansågs hans beteende vara onormalt. Man hotade med kastrering. I papperen finner jag också utredningar om sinnessjukdom. När Lennart Falk var 17 år skrev läkaren att han var ”slapp, hållningslös, avtrubbad och rätt trög, opålitlig samt tämligen lögnaktig.” Läkaren ansåg att han visade stora tecken på både psykisk efterblivenhet och psykisk abnormitet. Han ställdes på gatan när han var drygt 20 år gammal. Nu återstod resten av ett liv. Han togs om hand av den undre världen i Stockholm och en odyssé i droger, kriminalitet och missbruk startade.- Jag var en jävla gangster men lärde mig också att jobba, säger han och skrockar.Han fixade körkort, jobbade i byggbranschen, utbildade sig till hissmontör men blev också en storlangare av rang. Den sista stora volten var på 80-talet. Då greps han på en ort i södra Dalarna och ”lade korten på bordet”, som han låter uttrycka saken. Sedan dess har han levt ett ganska hyggligt liv men med nästan ingen inkomst alls. Han träffade en ung kvinna, fick barn och höll näsan ovanför vattenbrynet. Lennart Falk är ett av många barnhemsbarn som bär på liknande levnadsöden. Hans chaufför för dagen heter Torbjörn Thunström som är aktiv i den nybildade föreningen Stulen Barndom som väckt en grupptalan mot Stockholms stad. Planerna är att gå vidare till andra orter i Sverige. Socialstyrelsen utreder, på regeringens uppdrag, hur de drabbade ska ersättas och få en sorts upprättelse.
Thunström är yngre men har också en mycket hård erfarenhet bakom sig.- Många hamnade i missbruk, kriminalitet och tog livet av sig. Vi andra är en sorts överlevare.Han pekar på rättslösheten för dessa barnhems- och fosterbarn som framför allt behövde kärlek, omtanke och värme men som i stället tvingades leva som fredlösa. Socialchefen Carl-Gunnar Höij vill träffa Lennart Falk. Han kommer med sitt hjärta och är mycket berörd över vad han får höra.- Man baxnar över vad som står skrivet om dig. Det är lätt att förstå din reaktion och det är mycket värdefullt för oss att ta del av din omskakande berättelse. Vi måste även reflektera över hur vi själva arbetar i dag. Vad kommer framtidens människor att säga om våra arbetsmetoder och vårt sätt att beskriva våra klienter? Om man slår upp Nordisk familjebok från den här tiden ser man ett språk som för oss är främmande. Det är en fruktansvärd historia vi bär på. Folk bedömdes på ett mycket fördomsfullt sätt. Ändå trodde man att man gjorde det av god vilja, menar Höij som åtminstone vill bjuda Falk på lunch.
Pärmarna ligger kvar på bordet. Från dessa buntar, många handskrivna papper, har en människa klivit fram från skuggorna och ställt sig mitt i ljuset. Resan från hemorten Södertälje, mötet med mig och socialchefen sätter många känslor i gungning. Sömnlöshet... Grubblerier.”Vad sade jag egentligen? Jag tyckte det blev så snurrigt alltihop. Vad tyckte du? Du hann läsa, eller hur?” En gnagande oro som blandas med förhoppningar om ett slags upprättelse och en förstående stämma. Lennart Falks frågor kommer dagen efter i telefonluren.”Du skickar väl några tidningar”, undrar han.Ja, svarar jag, självfallet.
ULFLUNDÉN0243-920 36
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar